Foto: Karl Thorson

Om Sven Nordqvist

Illustratör

Ungefär samtidigt som berättelserna om Mamma Mu och Kråkan sändes i radio gav Sven ut sina första böcker om Pettson och Findus. Vi skulle göra julkalender för radion. En papperskalender skulle förstås ritas. Att få Sven som illustratör var en önskedröm som gick i uppfyllelse.  Han hade själv två små pojkar och var väl bekant med Mamma Mu och Kråkans röster. När vi träffades första gången för att titta på skisserna satt en av sönerna i knät.  Det var det första mötet med Sven.

Men det var inte förrän vi hade samlat ett antal av berättelserna i den första textboken  som figurerna fick fritt lopp i bild. Vår glädje över att få se Mamma Mu dansa i lagårn, eller Kråkans min när de sitter och fiskar är svår att beskriva. Att se sina skapelser som bara finns som ord eller röster är verkligen jämförbart med att se sina barn för första gången. Att det dessutom råkade vara en  illustratör som inte bara  förstod våra karaktärer utan också kunde gestalta dem på ett så humoristiskt och varmt sätt var bara ren lycka.

Efter mer än 30 år och snart 20 böcker fortsätter vårt samarbete. Det är  varmt och okomplicerat. Karaktärerna är i text och bild både de samma och förändrade. Jag tycker Mamma Mu har mognat och fått några veck till över magen. Både hennes knasiga påhittighet och moderliga mildhet har fördjupats. Kråkans dystra perioder och euforiska uppfinnartillstånd växlar som förr men med både mer humor och svärta. Kanske följer de våra egna livs ups and downs?

Inför varje text till en ny bok som jag skickar till Sven väntar jag mig bara gott. Skisserna han sänder tillbaka är en speciell glädjekälla. De har som alla verk när tanken flödar det där fria och lätta som aldrig kan återskapas i de färdigt ordnade originalen. Särskilt minns jag skissen till den bild som ska skildra att Mamma Mu har förstört barnens rutchkana – den står rakt ut! Mamma Mu står i vattnet, helt förkrossad, Kråkan står på land med vingarna i kors med vad-var-det-jag-sa-min. Bilden är sagolik, full av katastrof och känslor! Sven skriver urskuldande i sitt brev att han inte kan lösa det på annat sätt än detta. Inför nån bok skrev han lite surt: De står ju bara och snackar! Och så fixade i bild ett helt tillägg i historien. I kommande boken ber han lite om ursäkt för att han har kastat om lite i texten ”av byggtekniska skäl”. Han är i sanning en medskapare till berättelserna.

 

Svens skiss från "Mamma Mu simmar"